Här hade jag tänkt skriva om min kära by, där jag är född och uppvuxen. Efter många och långa turer både ute i världen och i taxin, har jag nu kommit hem igen.
Häljaröd hette Helghi år 1524. Helges röjning.
-röd är en mycket vanlig bildning från medeltiden eller tidigate och avser röjning av skog.
Kändisen ifrån Norra Häljaröd: Eskild Nielsen – snapphanehövding 1676-77. Kommer längre ner…
Låt mig börja med den först kända beskrivning av Häljaröd från år 1828 given av prosten Anders Borg:
-I anseende till socknens belägenhet nära saltsjön, varifrån kommer friska vindar, är folk av god hälsa. Det är inte sällsynt att uppnå 80 till 90 års ålder. Kreatur är små, ty det saknas god mullbete. Vintertid stiger karlarna och kvinnorna upp klockan 5 och arbetar till klockan 8 om kvällen, och om sommarn från solens uppgång och arbetar tills dess den går ner. Det vanliga byggnadssättet är korsvirkeshus med halmtak och lerväggar, fotstolpar och löshult av ek och belkar, sparrar och leyder av furu, som hemtas 8 till 9 mil härifrån i Halland och Småland. Alla årstiderna utövas fiskerier och utgör den fattige klassens förnämnsta näringsgren.
Källa: Kullabygd 1998 av Bengt Ålund.
Ändelsen i namnet Häljaröd, -röd, betyder röja skog och kan härledas till vikingatiden för ca 1000 år sedan. Norra Häljaröds by hade i början av 1700-talet sex gårdar där samtliga gårdar brände kalk för försäljning. Kalken importerades från Danmark och även vedan för bränningen fick handals upp. Den brända kalken användes i huvudsak för att kalka korsvirkeshus så att dessa blev helt vita. Både Norra Häljaröd och Farhult angavs i en handling från 1704 ligga i skogsbygden. Före laga skiftet 1831 låg på bytomten fyra av byns sju gårdar norr om landsvägen och tre gårdar på den södra sidan. Fyra av gårdarna flyttades ut väster om byn. Heljarödsgården låg kvar efter skiftet och byggnadsmaterial från de utflyttade gårdarna återanvändes bl a till att bygga nya ekonomibyggnader på gården och årtalen 1789-1797 på korsvirket påminner om dessa byggnadsarbeten. Mangårdsbyggnaden uppfördes 1860.
Den här kartan är utgiven av Kungliga Sjökartsverket Stockholm år 1930. Man ser tydligt hur lite hus och gårdar det fanns då innan uppbyggnaden av sommarstugor.
AMERIKA-FEBERN
Norra Häljaröd tillhörde Farhults socken. Farhult, den lilla socknen utmed Skäldervikens södra strand, drabbades hårt utan ”Amerika-febern”. Enligt mantalslängden för 1881 bodde här 1.509 människor. Och enligt statistisk årsbok var arealen 17.1 kvm, vilket gav en befolkningstäthet på 78 per kvkm. 379 hushåll eller matlag hade sin tillvaro inom Farhults gränser. En genomgång av In- och utflyttningslängden för tiden 1861 – 1894 ger vid handen att 304 Farhultsbor utvandrade till Amerika under denna tid. Hela uppslag i längden upptas av det magiska ordet ”Amerika”. Det gäller främst året 1881. Vissa dagar är det rentav kö på pastorsexpeditionen av sockenbor som vill resa till Amerika.
Farhult har högre utvandrarsiffror än Brunnby fast socknen har mindre än hälften så många invånare. Det ger en hög procent utvandrare. Som framgår nås toppsiffran år 1881 med 41, var av 5 från Häljaröd. Det innebär att 2,7 procent av Farhults befolkning på ett år ger sig av till Amerika. Slår vi ihop de tunga åren 1886-92 vilket ger summan 121 utvandrare betyder det, att drykt nio procent av Farhults befolkning sökte sin lycka borta i Amerika på några få år. Och tar vi totalsiffran, 304, var av 48 ifrån Häljaröd, och ställer den mot Farhults befolkningstal år 1894, 1.255, får vi fram att drygt 24 procent, nästan en fjärdedel av bebyggarna i Farhult bröt upp, lämnade sitt hem och begav sig till Amerika för att söka sin lycka.
Pigorna (61 st) var den största yrkesgruppen som reste. Men även drängar (49 st), barn (42 st), hantverkare (23 st), ynglingar (23 st), hustrur (21 st), sjömän (21 st), jungfrur (20 st), åbosöner (10 st), arbetskarlar (9 st), åbodöttrar (8 st), lantbrukare (8 st), tjänstemän (6 st), män utan yrkesbeteckning (2 st) och åbo (1 st).
Innan Amerika febern grep tag i farhultarna skedde en ganska hög utvandring eller överflyttning till Höganäs-Ryd-Väsby med dess industrier och nya arbetstillfällen. 15-20 flyttade över varje år. Denna utvandring böjde sig något när suget från Amerika tog fart, sjönk vissa år till bara 5, men ökade tidvis och nådde flera år som 1883, -84, -85, -91 upp till 30 eller fler. I sin helhet under denna tid, 1861-94, räknar vi fram att 525 farhultare flyttade över till industriorten Höganäs-Ryd. Till Danmark reste 49 under samma tid.
Källa: MÖLLE-KULLEN genom tiderna, sjunde delen av Anders W. Mölleryd.
RÖNNEN-RÖNNEHAMN
Rönnen är en ö i sydvästra delen av Skälderviken i Häljaröd. Den ligger endast något tiotal meter från land.
Enligt handlingar är arealen tio tunnland. Den är strandmark till Lönhult men tillhör Rögle gård och är sedan 1959 fågelskyddsområde.
I början av förrförra seklet var här storskifte, skifte mellan socknarna. Då hade Vegeholm och Rögle samma ägare, men 1830 såldes Rögle med underlydande gårdar och hemman från Vegeholm. Av de underlydande gårdarna var Västraby störst, 51/2 mantal, Nötabo, Fulhult, Rönhult och Lönhult var vardera 1 mantal, en väderkvarn med torp hörde till, den låg i Utvälinge. Här var sdean 27 st större och mindre in- och utsockne frälse hemman. Ett skrevs N:1, 1/2 mantal Tranekärr och i Häljaröds by var det nr 5 och 6 som var utsockne frälse. Det car östra delen av byn.
Den nye ägaren till Rögle med underlydande gårdar och hemman var Greve Carl Johan Wachtmeister. Greve Machtmeister odlade säd på sina gårdar och hade spannmål till salu. Men spannmålen fick forslas till Helsingborgs hamn, en lång och tidsödande transport med hästskjutsar. Greve Wachtmeister fick då tanken att ordna en utskeppningshamn vid Rönnen. Tanken blev handling. Timmermän och stenhuggare fick arbeta med en brygga vid öns nordöstra sida, bryggan skulle gå 50 meter ut i Skälderviken, ett svårt och årslångt arbete. Men 1842 var bryggan färdig och utskeppningshamnen skulle kallas Rönnehamn.
För att köra spannmålslass till Rönnen behövdes delvis ny väg. Den började vid limugns-backen, det är mellan gamla landsvägen och Tånga gård, vägen togs ut 20 alnar bred, gick över arrendatorernas åkrar ner till strandmalen som den följde ut mot Rönnen. Strandmalen är området mellan sjön och inägorna och är delad mellan olika hemman. Över sundet mellan Rönnen och fastlandet gjordes efter holländskt mönster en risväg. Två rader stora stenar lades ut pararellt, mellan stenraderna packades ner ris, över riset lades småsten och grus. Det skulle bli körbana.
Den nya vägen var 1,7 km lång och kallades lastagevägen, men den var väl ej mycket till väg. Jag har hört berättas, att när Rögle gård körde spannmålslass till Rönnen hade de fyra hästar för varje vagn.
Trots att stormat gick illa åt bryggan fungerade det här ett par år. Jakter, skonerter och en sorts tvåmastade skutor som kallades norhattar kom hit med jordbrukskalk och fick spannmålslass härifrån.
Men Greve Wachtmeister avled. En svåger till honom, von Essen, blev förmyndare för Wachtmeisters minderåriga barn och med fullmakt från myndige sonen Carl Wachtmeister, född 1823, fick han tillstånd att sälja underlydande gårdar och hemman.
När mer än hundra år har gått sen Rönnehamn och lastagevägen var aktuella, har det fallit i glömska. Ordet Rönnehamn har ej använts av ortsbefolkningen. Vi sa Rönnen eller Rönnabron.
Källa: Kullabygd, Kullens Hembygdsförenings årsskrift 1976. Skrivet utav Tiny Danström.
Eskild Nielsen, Snapphanehövding.
Det antas av vissa att snapphanehövdingen Eskild Nielsen kom från Farhult, närmare bestämt Norra Häljaröd. Om det är sant eller inte vet vi inte men hans kompani var det snapphanekompani med flest deltagare som kom från Kullabygden. Dessutom krigade han i Kullabygden, och landsteg bland annat vid Viken en gång.
Ur mer än en synpunkt var Hallandsåsen ett synnerligen lämpligt operationsområde för friskyttarna. Häruppe bland snåren fanns det för dem förträffliga gömställen, där de kunde ligga och lurpassa på de svenska truppavdelningar och livsmedelsforor m. m., som måste passera den mycket viktiga västkustvägen. Häruppe höll den namnkunnige Sven Poulsen med sina dragoner vakt under förra kriget, och i samma trakter opererade under kriget 1676 – 79 Eskild Nielsen, som var chef för Bjäre och Södra åsbo kompani. I 1679 års rulla uppgiver denne Kristianstad som sin hemort, men vid krigsutbrottet var han i varje fall bonde, förmodligen i närheten av Hallandsås, och med skyldighet att hålla ryttare på gården. Emellertid dog ryttaren, det var omöjligt att få någon annan i stället, och själv ville han icke rida för rusthållet. Hos svenskarna var han därtill mycket illa anskriven, sedan han före slaget vid Halmstad hade lämnat den danske generalmajoren Duncan informationer om den svenska hären. Och så gick det, som det gick. För att undgå svenskarnas hämnd rymde han och gav sig liksom så många andra skånska bönder friskytterörelsen i våld, och allaredan år 1676 hade han ofta infört fångar till Landskrona.
Eskild Nielsens kompani synes ha stannat kvar i Skåne under vintern 1676 – 77, och dess chef nämnes i januari 1677 löjtnant och därefter ryttmästare eller stundom också kapten.
Visserligen var vederbörande chef en mycket hårdför herre, men ändå synes det ha varit si och så med disciplinen i hans kompani. I en rapport av den 29 maj 1677 omtalar han sålunda, att Lasse Persen dagen förut tillsammans med några av hans skyttar hade varit inne i Laholm, där de gripit en svensk inspektor och en köpman från Borås, vilka stadens borgare sedan hade måst friköpa för 250 daler, 50 daler, som de hade på sig, samt lärft, blågarn och vadmal för 100 rdr. Och i fortsättningen tillägger Eskild Nielsen liksom med en mer eller mindre allvarligt menad suck: ”Men derfor kunde Lasse Persen intet svare (ansvara), som han vilde ellers gierne gjort”.
Några andra av hans skyttar hade föregående dag varit i Barkåkra, där de sköto en kvartermästare och fem ryttare och togo 6 eller 7 fångar. Dessutom tillfångatogo de så pass fint och förnämt folk som ett grevligt kammarråd, en överste och en assessor i hovrätten, alltså en nog så gott kap.
Föregående fredag, den 25 maj, hade de företagit en expedition till Dämmestorp i södra Halland och där lagt beslag på tjugo tunnor havre, avsedda till utsäde, något ”som ej var vel betenkt”, kommenterar deras kapten.
Så småningom började emellertid svenska strövkårer anställa en formlig klappjakt på de i trakten av Engelholm och Båstad opererande friskyttarna, vilket hade till följd, att flera av hans medföljare tappade lusten till att ”bruka friskytteri”, så att han ej förmådde tillfoga fienden så mycket avbräck som tillförene. Det var i anledning härav, som Eskild Nielsen, numera kallad ryttmästare, i början av juli begav sig till det danska lägret utanför Malmö och av konungen begärde, att dessa personer skulle tvingas till att på nytt inställa sig för att ”tage paa Fienden”.
Under påföljande vinter var Eskild Nielsen med sitt 50 man starka kompani inkvarterad i Helsingör och trakten däromkring. De hade kommit över vid Mårtenstid, men först på nyåret vände de sig till de danska myndigheterna med anhållan om något understöd, och deras pretentioner voro nog så måttliga, endast 3 rdr pr man i månaden till fälttågets början, och detta beviljades också. Befälet fick förstås något mer, kompanichefen själv 10 rdr.
De på Själland förlagda friskyttarna började tidigt att röra på sig, och Liksom förra året var Eskild Nielsen den, som först kom i farten.
Redan i januari 1678 erbjöd han sig att natt och dag kryssa utanför Skånes och Hallands kuster för att skaffa sig informationer och taga fångar, och för att svenskarna icke skulle få reda på hans förehavanden, anhöll han om, att fiskarna i Helsingör och de skånska bönder, som kommit över dit, skulle förbjudas att fara över till Skåne. Därifrån hade han lyckats få över en större båt, vartill han önskade få ett par mindre kanoner, och dessutom begärde han tillstånd till att avlossa skrämskott på bondevakterna, om de gjorde motstånd vid hans tillärnade strandhugg. Och så gav han sig i väg en kväll i februari. Uppe vid Vikens fiskeläge voro en del bönder församlade i ett vakthus, men då Eskild Nielsen med sitt folk plötsligt uppträdde på arenan, kastade de vapnen ifrån sig och flydde. Denne måste emellertid draga sig tillbaka, sedan bondevakten fått förstärkning, men dessförinnan hade han dock hunnit med att bränna ner vakthuset och ta med sig de vapen, som bönderna i förskräckelsen hade kastat ifrån sig.
Under de närmast följande månaderna företog han flera liknande expeditioner till Kullabygden och Hallandsås, och då han i april stötte samman med en överlägsen svensk truppavdelning i närheten av Engelholm, tvingade han denna till att retirera.
Eskild Nielsen opererade i allmänhet med stor framgång och därtill med en okuvlig framåtanda, och som den framgångsrike friskyttechef han var kände han sig med tiden så pass mäktig, att han stundom utfärdade skyddsbrev för personer, som ansågo sig vara i behov därav.
Naturligtvis visade han ingen som helst skonsamhet mot de svenska herregårdarna uppe i Bjäre, och han drog sig heller icke för att utkräva skatter av den ”neutrala” delen av befolkningen i de trakter, där han höll till. Till och med borgarna i Engelholm sågo sig nödsakade att betala skatt till honom.
Efter Kristianstads kapitulation den 4 augusti 1678 gick den danska hären i ställning bakom Rönneå, och under tiden arbetades det febrilt på att sätta fästningsverken i Helsingborg och Landskrona i fullgott stånd, eftersom man befarade ett svenskt anfall åt detta håll. Det var då, som den danske ryttmästaren Rantzau den 8 augusti överrumplade en större svensk truppstyrka i Båstad. Initiativtagaren till det överraskande anfallet var Eskild Nielsen, som själv tillika med några av sina skyttar gick i spetsen. Kampen blev hård men kort, och till sist måste svenskarna fly. De förföljdes, berättas det, ända ut i vattnet, icke mindre än 62 av dem stupade, och 31 blevo tillfångatagna, medan danskarnas förluster inskränkte sig till två friskyttar.
Som framgår av det föregående, måste Eskild Nielsen ha varit en utomordentligt intelligent ock kvicktänkt befälhavare, en verklig taktiker, som helst opererade genom djärva och blixtsnabba anfall, men han var, som allaredan förut påpekats, icke särskilt älskad av dem bland befolkningen, som i dessa tunga ödestider sökte vara ”neutrala” och därigenom råkade ut för den fatala situationen, att ”vi nu for nationens skyld icke lides paa den ene side og paa den anden hades, formedelst vi er hengivne under cronen Sverig”.
Eskild Nielsens kompani, som den 5 november 1678 anvisades vinterkvarter i Helsingborgs län och den 10 juli påföljande år mönstrades av amtmannen Ove Ramel, överfördes vid krigets slut till Helsingør, där det erhöll inkvartering och förplägnad och tills vidare fungerade som strandvakt. Det upplöstes i mars 1680, varefter kapten Eskild Nielsen erhöll anställning vid de reguliära trupperna.
Källa:Skånska friskyttechefer 1676-79
Af Anders Hedwall. Udgivet af Dansk-Skaansk Forening 1962